Vägtrummor
Många vägtrummor anläggs med lutning och så kallad fri ände, att vattnet faller ur trumman. Denna lösning är praktisk för att minska risken för att exempelvis grenar och skräp ska fastna i trumman. Dessvärre innebär det också att vattendjupet i trumman blir grunt, att vattenhastigheterna blir höga och att fisken måste hoppa in i trumman. Kombinationen gör det svårt för fisk att passera genom många vägtrummor. En miljöanpassning av vägtrummor kan se ut på många sätt, från att dämma in trumman så att fallet ut ur trumman försvinner till att ersätta en befintlig trumma som ligger med lutning med en större, horisontellt lagd trumma med tillräckligt vattendjup. En större trumma ger goda möjligheter att utföra underhåll samtidigt som risken för att material fastnar i trumman minskar. Den största bonusen kanske ändå är för fisken, som återigen kan passera lägen som utgjort svåra passager under lång tid.
Valvbågar
Ett alternativ till en vägtrumma är valvbågar, som i princip är en större vägtrumma, ofta 2-4 meter bred, utan botten och som bildar ett valv över vattendraget. I vattendrag med lågt pH-värde ställs ibland valvbågen på betongfundament för att förlänga livslängden på materialet, vanligtvis stål, i valvbågen. Jämfört med vägtrummor så erbjuder valvbågar möjligheten att få en bred sammanhållen passage över vattendraget, i stället för att dela flödet på flera mindre vägtrummor. Samtidigt uppstår möjligheten att fylla botten under valvet med naturligt bottenmaterial i sten för att efterlikna de bottenmiljöer som finns i vattendraget. Därtill har valvbågar på senare år blivit ett populärt val både under skogsbilvägar och järnvägar tack vare att de erbjuder hög hållfasthet och lägre pris än broar uppförda av betong eller stålbalkar.
Kulverterade vattendrag
Problematiken med kulverterade vattendrag liknar många gånger den med vägtrummor, med avseende på att vattenhastigheterna blir höga och vattendjupet grunt. Fördelen med kulvertar är att de avbördar vatten effektivt i och med den släta betongen, men samtidigt utgör de ofta en ”flaskhals” i vattendraget då allt vatten måste passera genom kulverten och inte kan stiga på sidorna i vattendraget på samma vis som i en öppen fåra. Att kulvertera vattendrag är en lösning som idag sällan tillämpas på grund av att de utgör en flaskhals i vattendraget. För att miljöanpassa kulvertar arbetar är det ibland möjligt att exempelvis tröskla upp nedströms kulverten och dämma in en del av kortare kulvertar eller lägga in bottenmaterial i överdimensionerade kulvertar. I bästa fall kan kulverten rivas och en öppen fåra byggs upp som vid behov kan dimensioneras för att få en bättre avbördningsförmåga.
Utterpassager
Det är inte bara fisk som hindras eller påverkas av infrastruktur. Uttrar lever hela sina liv vid och i sjöar och vattendrag. Uttrarna lever huvudsakligen på land, men söker föda i vattendragen. Ofta springer uttrarna längs med ett vattendrag för att ta sig ner på lämpligs ställen för att söka föda. Ett vandringshinder innebär att uttrarna måste lämna vattendraget för att ta sig förbi vandringshindret, vilket i vissa fall innebär en ökad risk om de måste korsa en väg. Därför byggs nu för tiden utterpassager vid olika typer av infrastruktur. Dessa passager kan utformas på många olika vis utifrån förutsättningarna på platsen. Kanske har du sett så kallade utterhyllor, små avsatser som installeras ovanför vattendraget under vägbroar och i kulvertar för att uttrar ska kunna passera upp och ner längs vattendraget utan att korsa vägen ovanför bron eller kulverten. Vi passar gärna på att också tänka på uttern när vi åtgärdar en vägtrumma, kulvert och i våra fiskvägar.